Människan har alltid haft ett behov av att mäta avstånd. 1790 beordrade Talleyrands nationalförsamling Kungliga Vetenskapsakademin att ta fram ett system med måttenheter ”För alla tider, för alla människor”. Resultatet blev det metriska systemet. Nästan 100 år senare infördes det metriska systemet officiellt i Sverige, vilket innebar att de gamla avståndsmätningarna gradvis skulle komma att fasas ut.
Vid denna tidpunkt bodde en envis arkitekt vid namn Karl-Hilmer Johansson Kollén i Stockholm. Han fick i uppdrag att utforma detaljer för en teater, men vägrade av religiösa skäl och sade upp sig. När nyheten om det nya metriska systemet kom insåg han snabbt det pedagogiska värdet av att kunna se båda mätsystemen samtidigt. Han utvecklade en jämförande linjal. Detta var helt enkelt en linjal som visade både det gamla tum-måttet och det nya måttet centimeter. Problemet var att linjalen var besvärlig att hantera som ett enda långt stycke. Därav Karl-Hilmers nästa uppfinning– en linjal som man kan vika ihop. Den vikbara tumstocken var född.
Den första fabriken för tillverkning av vikbara tumstockar
En engelsk dam som hade hört om den nya idén finansierade tillverkningen av den första vikbara tumstocken. Hon investerade 5 000 kronor och tumstocksfabriken Svenska Mått- och Tumstocksfabriken grundades på Folkungagatan i Stockholm 1883. Den blev snabbt en succé. När fabriken i Stockholm blev för liten beslutade Karl-Hilmer sig för att flytta fabriken till Göteborg, hans hemstad.
Flytten till Hultafors
Den första Göteborgsbaserade fabriken låg på Sillgatan 12. Efter att en andra fabrik på Loppetorpet, som ligger vid Heden, var det dags att hitta en ny plats. Joel Kollén, Karl-Hilmers son, hade ett sommarhus i Hultafors, en liten by mellan Göteborg och Borås. Byn hade just fått en tågstation och en riktig väg, och detta, tillsammans med möjligheten att använda vattenkraft, blev de avgörande faktorerna för den slutliga flytten 1907.
Flytten på nyårsafton
1905 tog Joel Kollén över verksamheten från sin far, och två år senare, 1907, var det dags att flytta fabriken från Göteborg till Hultafors. Joel och hans bror genomförde flytten på nyårsaftonen. Tillsammans flyttade de maskinerna och material med häst och vagn, mot Karl-Hilmers vilja. Karl-Hilmer själv förbjöds att besöka fabriken i Hultafors eftersom hans uppfinningsrikedom störde personalen i deras arbete.
Byn som vi fått vårt namn av
I mer än 100 år har Hultafors huvudkontor och huvudverksamhet varit koncentrerad till byn som gav företaget dess namn, Hultafors, belägen mellan Göteborg och Borås i västra Sverige. I Hultafors tillverkar vi fortfarande tumstockar, med hjälp av en helt unik och världsledande tillverkningsteknik.
Det magiska talet 50
Ägarna försökte länge att begränsa antalet anställda till 50. Varför? Eftersom de trodde att det var det magiska talet för att de anställda skulle lära känna varandra och prata med varandra på ett mer personligt plan. Förhoppningen var att detta skulle ge mer nöjda anställda.
Fabriksbrandmän
Den lokala brandkåren inrättades på initiativ av ledningen för Hultafors och flera av arbetarna på fabriken hade uppdrag kopplade till brandkåren. I händelse av brand kontaktades kontoret och kontorspersonalen startade då ett larm på fabriken för att varna arbetarna.
Julstämning
Joel Kolléns fru Ester månade mycket om människorna i byn. Varje jul reste hon till Göteborg med sönernas fruar för att köpa julklappar till de anställdas barn. Alla barn under 14 år fick en leksak och en ”praktisk julklapp” från företaget.
Kreativa timmertransporter
När tåget anlände med nytt timmer till fabriken informerades alla bönder i byn. En efter en kom de till järnvägen med häst och vagn för att hjälpa till att lasta av vagnarna. Eftersom de fick betalt efter hur många stockar de transporterade, kom bonden Persson från Vikhult på idén att placera stockarna åt andra hållet på vagnen. Det gjorde att man kunde transportera mer timmer i varje last. Detta kreativa sätt att tjäna mer pengar uppskattades emellertid inte av polisen, eftersom det gjorde att lasten blev mycket bredare och därmed tog upp nästa hela vägens bredd mellan tågstationen och fabriken.
Sommarhuset
På västkusten hade fabriksarbetarna och deras familjer möjlighet att bo på en gård vid namn Instön en vecka vardera under sommaren. Gården ägdes av Joel Kollén och det hela arrangerades genom en stiftelse grundad av familjen Kollén. I början transporterades familjerna till gården med lastbil, eftersom många av dem inte ägde en bil. Senare reste många av dem dit med moped.
Fuskande
Arbetarna som tillverkade lederna till tumstockarna var inte så välbetalda på 1930-talet och de unga män som utförde arbetet fick betalt per kilo. Frestelsen att lura systemet blev för stor för några av dem. Ett av de mest populära sätten att höja lönen var att lägga en järnbit fäst vid ett snöre, i botten på hinken där lederna förvarades. Snöret fästes även i en av lederna högst upp och när hinken hade vägts och skulle tömmas flyttades järnet över till en tom hink.
Spionage
Ägarna var oroliga för att företaget skulle utsättas för spionage. För att bevara de hemliga produktionsmetoderna vidtogs flera åtgärder. Till exempel var fabrikens fönster länge tillverkade av råglas och de anställdas vädjanden om att klarglas skulle användas i fönstren avslogs. Under raster tömdes fabriken och låstes; en vakt släppte in arbetarna igen fem minuter innan rasten var slut. När externa besökare kom till fabriken spärrades vissa delar av denna av. Även om dessa åtgärder kan tyckas vara extrema, tvivlade ägarna aldrig på de anställdas lojalitet.
Tvätthuset
Nära vattenfallet där den ursprungliga fabriken en gång stod, uppfördes en liten tegelbyggnad 1945. Byggnaden användes som tvättstuga av personalen och deras familjer. Personalen fick 10 % rabatt för att använda faciliteterna och det var ganska populärt att använda tvätthuset. När bostadsstandarden blev bättre på 1960-talet och tvättmaskiner började installerades i privatbostäderna förlorade tvätthuset lite av sin betydelse.
Tandkräm med sågspån
Andra världskriget resulterade i fattiga år i Sverige. På fabriken var biprodukterna från tillverkningen av tumstockar högvaluta. Till exempel frästes sågspånet och såldes för att användas i tandkräm och bröd. Träpulvret såldes även till bagerier, där det ströddes på bakplåtarna istället för mjöl innan brödet bakades.
Förändringar i produktionen
När man började belägga tumstockarna istället för att blankpolera dem skulle en tredjedel av personalen kunnat bli övertalig. Istället valde ledningen att förändra processen så långsamt att kvinnorna som hade polerat tumstockarna istället fick tid på sig att lära sig nya yrken eller hann gå i pension.
Den stora branden
Den största branden i Hultafors historia inträffade 1957. Branden startade i en fläkt och spred sig snabbt till fabrikens lackeringsavdelning. Karl-Hilmer Johansson Kollén var på affärsresa i Storbritannien när branden bröt ut, men skyndade hem. Vid det laget hade Arne Kollén, hans barnbarn, redan lyckats hitta nya delar för lackering. Tack vare detta kunde driftstoppet begränsas till bara några dagar.
